Med stor tveksamhet anmälde jag mig till Swedish Alpine Ultra i höstas. Jag hade tidigare sprungit Fjällräven Classic på drygt 16 timmar och svor på att aldrig mer springa den sträckan när jag stapplade in i mål. Men minnet är, som de säger, kort på både gott och ont, och efter lite påtryckningar av min bror, Jonas, som också skulle springa, skickade jag iväg min anmälan. Tiden gick, med skador och sjukdom om vartannat och plötsligt var det bara två månader kvar och jag hade fått ihop knappa 10 sporadiska mil under året. Jag var när på att ge upp redan där, vad tjänade det till när jag inte fått till något riktigt träningsflyt och tiden rusade fram. Men jag höll mig från att göra det, för något inom mig sa att det var möjligt att slå tiden jag gjorde på Fjällräven.
Jag började få flyt i träningen och kunde komma upp i 7-8 mil per vecka, sjukdomarna höll sig borta och skadorna likaså. Jag hade initialt tänkt springa loppet i mina Fivefingers sprint, som jag vanligen varvar med barfotalöpning, men när jag fått ihop så få mil började jag tveka. Jag började leta efter ett alternativ och bestämde mig för Merells Trail Glove 2, som fortfarande ger barfotakänsla men har lite extra gummi under foten. Jag beställde skorna, men leveransen tog tid, med två veckor kvar till start dök de äntligen upp. Tiden gick och jag hade nästan fått ihop 50 mil på lite mindre än två månader, dock vara bara cirka 4 av dessa i mina nya skor, som dessutom skavde en del runt fotknölarna, dock var det nu försent att ändra skovalet. Men med mindre än en vecka kvar fick jag känning i vänstra hälsenan på ett lätt milspass. Jag hoppades att det bara var något tillfälligt – det är bara tävlingsspöken – men dagen efter kom jag inte längre än tre kilometer innan jag var tvungen att avbryta passet. “Plantar fasciitis” ekade i huvudet och tävlingen var bara att glömma. Men nu var allt redan bokat, “lika bra att åka upp” tänkte jag, hur som helst så är ju fjällvärlden vacker, jag kan i alla fall få ut något av resan även om jag inte kommer att kunna delta. En gnutta hopp fanns dock kvar, trots att jag hade känningar hela veckan innan loppet även när jag bara promenerade.
Dagen före
Efter en något försenad tågresa och en gastkramande taxiresa anlände vi tillslut i Nikkaloukta. Middag intogs, loppgenomgång genomfördes, foton togs på Kebnekaise och närliggande berg som smög sig upp genom ett tjockt molntäcke, ryggsäckar packades, historier om forna lopp i moll och dur utbyttes, ryggsäckar packades om och tillslut var natten här och gryningen tillika starten ekade i nervösa kroppar.
Starten
Ingen förbättring hade skett i hälsenan, samma smärta när jag gick och än värre när jag försökte jogga. Men jag hade redan bestämt mig, när jag ändå var här, med bars, gels, nyinköpt vindjacka, som leverarats av Svante samma dag, kunde jag inte motstå frestelsen att starta. Frukosten intogs och förväntansfulla deltagare diskutera vad som komma skulle under det närmsta dygnet. Jag hade några tomma fickor och passade, efter frukosten, på att fylla dessa med diverse smågodis, som jag tänkte skulle fungera bra som belöning när vissa målstolpar hade nåtts.
Strax innan nio samlades alla deltagare vid starten och stämningen var avslappnad, i varje fall på utsidan, vissa, som aldrig sprungit sträckan förut kan jag tänka mig var nervös inför ovissheten och andra, vi som gjort sträckan tidigare, var nervösa eftersom vi visste vad som väntade oss. Klockan slog nio och Roland utropade start, klockor startades och gruppen rörde sig försiktigt genom startgrindan.
Nikkaloukta - Kebnekaise
Det bildades snabbt en liten klunga i täten, som bestod av mig själv, min bror och Sten, som jag inte kände sedan innan. Vi drog iväg i ett, för mig, ganska högt tempo med tanke på min försäsong, men jag var fast besluten att haka på min bror så långt det gick. Eftersom jag visste att han var i betydligt bättre form än jag var hoppades jag att han skulle kunna dra mig i början, innan jag var tvungen släppa och ta mig fram för egen maskin. Till min stora lättnad kunde jag också konstatera att jag än så länge inte kände av min hälsena alls, men bara efter fem eller sex kilometer började det smygande komma tillbaka, det var sporadiskt, men definitivt där. Ungefär samtidigt såg jag hur Jonas trampade snett mellan två stenar och det såg inte bra ut från mitt håll. En stukning burkar dock kunna hålla sig i schack så länge man håller sig på benen. Men efter att ha kännt på foten i ytterligare några kilometer var han tillslut tvungen att ge sig, bättre att vända då än att bli fast på fjället. Vi stannade till och växlade några ord samtidigt som Sten tog ett foto av bröderna innan vi skiljdes åt. Vi trummade vidare och Jonas vände om mot Nikkaloukta för att försöka ta sig till Abisko och invänta målgången.
Vädret var precis lagomt och löpningen kändes lätt, trots ett ganska högt initialt tempo, men min hälsena blev sämre och sämre och jag började fundera på om jag också skulle bryta innan det var försent. Jag och Sten var fortfarande alena i täten och anlände till första delmålet ganska snart. Väl där tog vi en liten paus för att få i oss lite vätska och slänga lite skräp, jag passade även på att slänga lite vatten över mig för nu hade molnen börjat sära på sig och solen så började så sakta smyga sig fram. Men när vi stod där upptäckte vi att vi inte var så ensamma i täten som vi hade trott. Till vår stora förvåning dök Viktor och Bobby upp från ingenstans och passerade oss.
Kebnekaise - Singi
Vi tog snabbt upp jakten på deras ryggar och kunde snart ta oss förbi både förste och andre man. Hittills hade leden var väldigt godhjärtad mot oss och inte gett oss särskilt mycket upphov till svordomar, men nu började det bli knepigare. Vattendragen började uppenbara sig och stenarna verkade vara närda med den bästa jorden, den ljusaste solen och det våtaste vattnet för de har växt sig större och vassare än vad jag kunde minnas från Fjällräven Classic. Nu började svordomarna komma tätare, det var nästan som att stenarna sökte upp våra fötter och gjorde sitt bästa för att vi skulle sparka i dem, samtidigt började den där ljusaste solen att uppenbara sig. Det började nu bli riktigt varmt och mina vader började så snart att krampa, jag brukar nästan aldrig få kramp så detta oroade mig nu. Men någonstans här insåg jag, till min glädje, att jag inte alls kände av min hälsena längre, det var som att jag aldrig haft ont till att börja med. Terrängen började nu göra sig påmind oftare, plask plask, upp och ner, satans sten (notera det gemena s:et). Men när vi började närma oss Singi lättade leden och tempot ökade något, där framme skymtade jag stugen och i min förtjusning tappade jag koncetrationen och glömde att lyfta på fötterna, min ena fot träffade en sten, jag kunde nästan höra hur kaptenen ropade i högtalarsystem – brace for impact – men på något sätt lyckades jag slänga benen framför mig, trotsa Isaac Newtons teorier och sakta räta mig upp. Väl framme i Singi belönade jag mig själv med lite godis, dels för att jag trotsad döden och dels för att jag fortfarande kunde håll ett betydligt högre tempo än jag trott.
Singi - Sälka
Vi tuggade vidare men ganska snart började känna mig trött, riktigt trött och det var också här någonstans jag bestämde mig för att jag åtminstone skulle hänga på Sten tills vi kommit halvvägs, om jag kunde göra det så visste jag att jag kunde komma in på en hyfsad tid, som ni märker är logiken inte helt logisk när man börjar bli trött under en ultra. Bara för att jag tar mig halvvägs på en hyfsad tid behöver det inte alls betyda att jag kan komma i mål på en bra tid, snarare är risken för att jag kör slut på mig själv betydligt högre om jag kör på i ett högre tempo än vad kroppen klarar av. Hur som helst verkade det här som en briljant idé just då, men jag kände också hur jag släppte iväg Sten längre och längre, men det här tror jag var en undermedveten teknik, för när avståndet blev precis så långt så att jag nästan tappade honom fick jag ny kraft och kunde återigen närma mig ryggen. Väl framme vid Sälkastugan plockade jag fram plockgodiset jag hade packat ner i ryggsäcken och fyllde alla fickor jag kunde med det, jag hade redan börjat få problem att få i mig bars och behövde någon annan form av energitillförsel.
Sälka - Tjäktja
Den här delen har jag svårt att minnas några detaljer från, jag släppte och sprang ikapp, släppte och sprang ikapp. Av någon anledning fungerade det här systemet bättre för mig än att hålla ett jämnt tempo, men när vi väl började stöta på snöpartierna blev det svårare och svårare att ta igen, det här var inte något jag var van vid, och eftersom Fjällräven Classic är daterad senare på året hade jag inte heller upplevt det tidigare. Nu gick det tungt och jag började mer och mer fastna i mitt eget huvud, omgivningen började smälta samman. Det hade börjat bli ganska mycket spänger som varvades med snöpartier och stenpartier, med andra ord var det väldigt svårt att komma in en jämn rytm. När vi, efter vad som kändes en evighet äntligen kom fram till passet tänkte jag att det var här jag skulle ge upp, det blev väldigt brant och ju längre upp vi kom blev det mer och mer snö, här tvingades vi gå upp så gott som hela vägen. Vi hittade lite smältvatten att svalka oss med och traskade på uppåt så snabbt vi bara kunde. Konstigt nog kände jag hur jag fick mer och mer kraft ju längre upp vi kom, och väl uppe kände jag mig fräsch igen.
Vi tog en snabb paus och fortsatte sedan mot Tjäktjastugan, men här möttes vi av det det kanske mest utmanande partiet på hela leden. Vi tvingades avvika från sommarleden och hålla oss på vinterleden som bestod av långa partier i solsmält snö som byttes mot knädjupa bäckar med iskallt vatten som följdes av ostigade områden med vassa stenar. Eftersom vattnet var så fruktansvärt kallt domnade fötterna nästan bort helt och vi var tvungen riskera lite och hålla uppe tempot på de steniga partierna för att värma upp fötterna. Samtidigt som solen nu gassade i våra ryggar var jag totalt genomfrusen från knäna och neråt. Här glömde man ofta bort att dricka vatten och vi fick påminna varandra med jämna mellanrum. Med bortdomnade fötter och stekheta nackar pressade vi vidare framåt. Vi hade inte sett någon medtävlande när vi spanat från toppen av passet, men med tanke på att vi blev ikappsprugna vi Kebnekaise ville vi ändå hålla uppe tempot.
Tjäktja - Alesjaure
Vi passerade tjäktastugan på håll och körde på vidare mot Alesjaure, men ganska snart, någonstans runt 7 mil in, dök min energi, smärtan i framsida lår gjorde sig påminnd, knäna värkte, krampkänningarna i vaderna var tillbaka. Jag halkade efter Sten mer och mer och funderade flera gånger på att släppa honom och nämnde det till honom, men han pushade på mig här, vi hade ju sprungit mer än hälften nu, bara en liten bit kvar. Här var det väldigt psykologist tungt för mig, eftersom man aldrig springer fram till Tjäktjastugan känns det aldrig som ett riktigt mål och sträckan mot Alesjaure består av partier där man ser väldigt långt fram, det känns oändligt.
Jag tröck i mig en av mina sista gels, slängde i mig en ipren och svor över att jag planerat näringen alldeles för dåligt. Med nästan fyra mil kvar hade jag fem eller sex bars kvar, som jag inte kunde få i mig, samtidigt som jag nästan hade helt slut gels. Men jag fortsatte, tempot sänktes och avståndet mellan mig och Sten ökade, jag väntade bara på att han skulle tröttna och dra ifrån mig. Men som av ett under dök Alesjaurestugan upp där långt borta och jag fick lite extra krafter bara av att se den.
Alesjaure - Abiskojaure
Ibland har man minnen som man inte vet om man har drömt eller om de faktiskt har hänt på riktigt. Ungefär så skulle jag vilja beskriva den här biten. Det var lera, det var spänger, det var branta partier med mycket stenar, det var vattendrag, det var en sjö, någonstans längs leden passerade vi genom ett stängsel, smärta, ångest, helvete. Här gick jag på autopilot under större delar och trots dessa fantastiska vyer runtom oss såg jag inte annat än marken och Stens fötter om vartannat. Här trodde jag än en gång att jag skulle ge upp, nu var det dags, jag orkade inte mer. Men med ett steg i taget rörde vi oss framåt, det är fantastiskt vad kroppen kan prestera trots att allt inom en bara skriker att det räcker nu. Sten hade börjat räkna på tiden och trodde att vi kunde komma under 14 timmar om vi bara höll tempot, jag var skeptisk, jag började än en gång känna igen mig från mitt tidigare lopp längs leden, vi började närma oss vad jag endast kan beskriva som en oändlig nedförsbacke som sliter framsida lår sönder och samman, därefter en bro och sen skulle det vara 2 mil kvar. Sten protesterade och sa att det borde vara mycket mindre än så. Jag höll fast vid mitt minne, för om det var kortare kunde det endast komma som en positiv överraskning. Backen var precis som jag minns den, varje steg nedför ilade genom kroppen och undan gick det. Innan sista slutningen var jag nästan tvungen ta tag i närmsta träd för att hindra mig från att rulla ner och sluta plaskandes i forsen.
Jag ställde mig med raka ben i forsen – böja på benen var inte längre aktuellt – och slängde det iskalla vattnet över mig, kravlade mig upp och kände hur framsida lår bultade. Jag gjorde ett halvmant försk att sträcka ut dem, varpå mina vader direkt började krampa, dum idé.
Abiskojaure - Abisko Turiststation
Den här delen skrev jag aldrig klart tillsammans med ovan text. Kanske för att jag inte kom ihåg alltför mycket och gör nog inte fortfarande men jag ska göra ett försök att sammanfatta sista sträckan.
Nu krampade allt, baksida lår, framsida lår, vader. Det gjorde ont att gå, ont att springa men ondast gjorde det att stå still så det var bara att röra sig framåt. Några kilometer till Abiskojaure och sedan ett femotontal till in mote turiststationen. När vi närmar oss Abiskojaure springer vi över hängbron och fortsätter en bit till. När vi kommer fram till en stuga och ser en stugvärd inser vi snabbt att vi gjort det man inte skulle göra, sprungit till STF-stugan i Abiskojaure. Vi vänder tillbaka och sätter fart mot turiststationen igen så fort det bara går. Det är svårt att springa nu, vi växlar springande med gång. Springer där det är fint, spänger och platt mark, och så länge det går innan benen protesterar för mycket. Det blir mycket gång nu och det går väldigt långsamt. Efter en evighet kommer vi till backen jag minns som hemsk från Fjällräven Classic. Den är brant men mycket kortare än jag minns den, den är faktiskt inte farlig alls. Resten av vägen kommer jag inte ihåg mycket av förutom när vi äntligen ser portalen, tar oss under bron och tillsammans går jag och Sten hand i hand in i mål på 13.27.56, en delad första plats och ett nytt banrekord. Jag förbättrade även min tid från Fjällräven Classic med 3 timmar.
Notan
Vad får man då betala för att vara dåligt tränad men samtidigt köra totallt slut på kroppen? För mig slutade det på tre dagars illamående följt av ytterliggare en till två veckor av smärta i lår, knän och vader, ytterliggare en vecka av stapplande försök till att ta upp träningen igen och nu, efter mer än en månad sedan loppet växlar träningspassen mellan att nästan vara tillbaka där jag var innan loppet och vara helt bedrövliga. Känner även av inflammationer i fötterna till och från. Men, jag ska dock säga att jag förväntade mig att det skulle vara värre.